Honorary Lifetime Member ISPS Int. Barbro Sandin har avlidit

Barbro var I 40-årsåldern, nyutbildad socionom, men utan egentlig utbildning som psykoterapeut då hon i början av 1970-talet kom till Säters sjukhus som praktikant. Att möta unga, mer eller mindre kronifierade patienter utan hopp, med diagnoser som schizofreni väckte ett uppror i henne och startade ett livslångt, starkt och outtröttligt engagemang för dessa människor. Även om Barbro saknade en formell utbildning som psykoterapeut var hon väl förtrogen med filosofi och litteratur och var dessutom mycket bibelkunnig, då hon vuxit upp i ett religiöst hem. Denna bakgrund kom snart till användning i samtal med psykotiska patienter och gav henne en unik terapeutisk förmåga att möta och förstå dessa personers kamp med religiösa och existentiella dilemman och den ofta outhärdliga ångest som plågade dem. Hon uppvisade dessutom ett ovanligt mod och en exceptionell förmåga till timing i kontakten med patienterna. Man upptäckte snart hennes unika talang som terapeut och hon uppmärksammades i ett större sammanhang då hon 1975, tillsammans med sin överläkare Mats Nyman och sin dåvarande handledare Margit Norell skrev en mycket intresseväckande artikel i Läkartidningen (Swedish Medical Journal) om de centrala tankar som låg till grund för det som kom att kallas Sätermodellen för behandling av patienter med schizofreni. Under många decennier därefter blev hon en viktig och tongivande inspiratör för många som försökte hjälpa och bedriva psykoterapi och miljöterapi med patienter med psykosdiagnoser i hela Skandinavien.

Barbro var mycket tydlig med att den behandlingsmodell (Sätermodellen) som kom att bygga på hennes människosyn och centrala tankar kring vad som var terapeutiskt måste vara ett aktivt, fungerande teamwork mellan ett antal olika yrkeskategorier (läkare, psykoterapeut/er och inte minst avdelningspersonal/kontaktpersoner) och att den avdelningsmiljö som patienterna erbjöds skulle vara trygg och inriktad på att understödja kontinuitet i de hjälpande och stödjande relationer som utvecklades.

Då Sätermodellen började bli en känd och intressant verksamhet även utanför Sverige och då en välgjord retrospektiv studie (Rolf Sjöström) visade att ett tiotal patienter som behandlats av Barbro visade på överlägsen hälsa och återhämtning jämfört med en matchad jämförelsegrupp på en annan klinik med enbart traditionell behandling, ledde detta till att även den svenska Socialstyrelsen under 1980-talet ville arbeta för att sprida de kunskaper som Sätermodellen stod för till andra psykiatriska verksamheter i Sverige. Barbro och hennes team fick därmed i uppgift att utbilda flera psykos-team i Sverige på distans.

All denna uppmärksamhet medförde dock inte enbart uppskattning från företrädare från andra delar av psykiatrin. En hel del psykiatrer och professorer var öppet kritiska, rentav fientliga, och hävdade att de patienter med diagnosen schizofreni (några med kronisk schizofreni) som Barbro hade behandlat måste vara feldiagnostiserade då de utvecklats så väl och på olika sätt kunnat gå vidare. Senare forskning har visat hur ålderdomligt och felaktigt detta synsätt var. Sätermodellen utmanade verkligen den gängse pessimistiska synen på psykoser/schizofreni och uppmärksamheten kring Barbro, som inte var psykiater, utmanade även de hierarkiska maktförhållandena i psykiatrin.

Även om Barbro var en stark och även stridbar person som med en revolutionär glöd kunde rikta svidande kritik mot den traditionella psykosvårdens nedbrytande oförmåga att hjälpa många av patienterna, tog hon illa vid sig av de den ofta ganska fula och personfixerade kritik som riktades mot henne själv. Hon konstaterade ibland med en blandning av trötthet och humor att hon antagligen hade blivit bränd på bål som häxa om hon levt i Sverige på 1600-talet. Stödet från sjukhusledningen minskade efterhand under 1980-talet och omgivningens ifrågasättande syn på Sätermodellen, som i så hög grad skilde ut sig från mycket av den övriga psykiatrin på Säters sjukhus, gjorde det allt svårare och tog mycket kraft.

Barbro kämpade envetet på och 1986 gav hon ut boken ”Den zebrarandiga pudelkärnan”. Boken beskriver de tankar och erfarenheter kring schizofreni och psykoterapi som hon samlat på sig under sina första tolv år på Säters sjukhus. Denna bok kom sedan att ligga till grund för den doktorsavhandling som hon försvarade i Tromsö 1986.

Det blev samtidigt allt sämre förutsättningar att fortsätta verksamheten på Säters sjukhus. Då Barbro 1987 fick en oväntad donation på en million SEK (!) från en privatperson möjliggjorde detta att man kunde lämna den offentliga psykiatrin. Hon och i stort sett all personal från verksamheten i Säter kunde istället öppna Stiftelsen Walla behandlingshem i en vacker, hemlik miljö i Ludvika. Verksamheten kallade därefter Sandinmodellen och vid Walla fortsatte det psykoterapeutiska och mijöterapeutiska arbetet med patienter. Man vidmakthöll även traditionen från åren på Säter att anordna årliga, välbesökta konferenser på temat psykos och psykoterapi.

Det var inte bara de goda behandlingsresultaten som väckte intresset kring Barbro. Förutom att hon var en framgångsrik psykoterapeut för många patienter och deras anhöriga var hon under många år också en mycket efterfrågad och uppskattad föreläsare, främst i Skandinavien. Hon hade en mycket engagerande och unik förmåga att dela med sig av sina erfarenheter på ett levande, berörande sätt. Hon utgick alltid från fallbeskrivningar där patienter verkligen kunde bli förstådda som människor, inte bara som patienter. Dessutom inbjöd hon ofta till direkt dialog och diskussion med publiken.

Barbro väckte efterhand alltmer internationellt intresse. Barbro medverkade bl.a. med ett kapitel i boken ”Crossing the Borders”, som utkom på engelska 1993. Trots att hon kände sig osäker på att föreläsa på engelska framträdde hon även vid ISPS internationella konferenser, t.ex. vid konferensen i Washington 1994 (med tolkhjälp av sin medarbetare Christer Skoog) i en minnesvärd debatt med Otto Kernberg om överföring och motöverföring i det patientfall som hon presenterade.

Barbro gick officiellt i pension 1993 och flyttade senare till Lerum utanför Göteborg, men fortsatte att handleda på Walla under många år. Lång in i pensionsåldern var hon verksam som handledare för olika verksamheter i Göteborg, bl.a. Familjevårdsstiftelsen.

2008 instiftades priset ”Barbro Sandin Award”, som därefter utdelats vid ISPS internationella konferenser vartannat år till en framstående kvinnlig representant för psykologisk behandling av psykoser.

Vi kommer att minnas Barbro som en pionjär och en briljant företrädare för lyckosam psykoterapi med psykotiska patienter, en hoppingivande opinionsbildare till stöd för psykotiska patienter och deras familjer, med en unik förmåga att motverka stigma och göra människor förstådda i sin existentiella kamp med livets villkor. Hon var en lysande föreläsare och en mycket uppskattad handledare för terapeuter och personal. För många revolutionerade hon faktiskt synen på psykos och schizofreni.

Barbro Sandin avled 12 juli 2022 vid en ålder av 93 år.

Sverker Belin
Ordförande ISPS Sverige

Vår svenske hedersmedlem i ISPS Int, professor Johan Cullberg, har avlidit.

Han var under många år en ledande person inom ISPS Sverige och ISPS Int. Han var bland annat huvudarrangör av ISPS International Conference i Stockholm 1991.

Johan Cullberg blev genom åren en nestor i svensk psykiatri och en central företrädare för en humanistisk psykiatri, inte minst vården av psykotiska patienter. I intervjuer har han sagt att det var hans brors, konstnären Erland Cullbergs, psykiska sjukdom som fick honom att välja psykiatrin som karriär. Upplevelsen av broderns tvångsvård skakade honom i grunden. Visionen om att kunna behandla även psykotiska patienter med värdighet började då och resulterade i ett hängivet livsverk och en hyllad författarkarriär.

Tidigt utbildade han sig till psykoanalytiker, vilket var och fortfarande är ovanligt bland psykiatriker i Sverige. Han förde alltid fram andra perspektiv än de rent medicinska och satte alltid människan i första rummet. Detta innebar att han inte riktigt följde normen och blev ofta ifrågasatt inom psykiatrin då han hävdade att psykologiska faktorer och dysfunktionella faktorer i samhället också kunde vara de centrala bakomliggande orsakerna till psykoser. Samtidigt kritiserades han ibland av andra företrädare för just denna övertygelse, som ogillade att han trots detta argumenterade för nödvändigheten av neuroleptikabehandling för de mest sjuka psykospatienterna. I Sverige visade sig ambivalensen till hans integrativa strävanden genom att hans bidrag ibland förbigicks i tystnad eller ansågs orealistiska.

Johan Cullberg blev chef för en av poliklinikerna i Nackaprojektet, ett av de första områdena i Sverige som satsade på psykiatrisk vård utanför sjukhuset. Han intresserade sig särskilt för samspelet mellan de enskilda patienterna och deras närmiljö. Normalisering stod i centrum för hans intressen och medicin och sjukhusvård kom i andra hand. Miljöeffekter på psykisk hälsa studerades. Han skrev om den nedbrytande sjukhusmiljön; dess alienerande effekter och hur den tenderar att beröva människor från att få tillräckligt med bekräftelse på sin mänskliga värdighet för att de ska kunna gå vidare.

Många år av forskning dominerades av hans arbete med ”Paraplyprojektet”. Viktiga forskningsfrågor var: Vad skilde de patienter som fick ett bra resultat från dem som aldrig kunde återgå till sitt prepsykotiska liv? Och vad betydde det för dem och deras familjer att de i stället för bullriga och stökiga sjukhusavdelningar bodde i lugna, små, hemlika enheter – oftast utanför sjukhuset? Han hade också ett särskilt intresse av att ta reda på konsekvenserna av att erbjuda lägsta effektiva doser jämfört med att minimera symtom genom att använda höga doser antipsykotiska mediciner, ofta med tunga biverkningar. Projektet presenterades vid ISPS-konferensen i Madrid 2006.

En treårig uppföljande forskningsstudie visade mindre användning av antipsykotiska mediciner, mindre slutenvård och högre funktionell livskvalitet. Resultaten och principerna väckte, under några år, ett intresse inom svensk psykiatri men har idag tyvärr mycket liten inverkan på den psykiatriska vardagspraktiken i vården av psykotiska patienter. Icke desto mindre är det uppmuntrande att det svenska Paraplyprojektet blev ett världsomspännande exempel på god praxis för behandling av psykos.

Under sin livstid publicerade Johan Cullberg ett tiotal böcker som väckte uppmärksamhet. Han debuterade 1973 med boken ”Kris och utveckling”, som blev en bästsäljare med 400 000 sålda exemplar. Hans viktigaste lärobok var ”Dynamisk Psykiatri” (1984), som översattes till flera språk och har använts i psykiatriutbildningen på många håll i världen. I ISPS-serien publicerades ”Psychosis an Integrative Perspective” (2006). Denna bok ger ett unikt perspektiv på de utmaningar som är förknippade med att förstå och behandla psykoser och sammanför insikter och utveckling från medicin och psykologi för att ge en fullständig och balanserad översikt över ämnet.

På senare år vidgade han sitt litterära perspektiv och skrev böcker med empatiska psykiatriska studier av kända svenska författares, August Strindbergs, Gustav Frödings och Stig Dagermans, psykotiska livskriser. Hans sista bok var ”Att insjukna i psykos”, 2020.

ISPS har förlorat en hedersmedlem på livstid – en mycket hedervärd och ödmjuk man, en respekterad vetenskaplig forskare, en högt värderad författare och en viktig talesman för de humanistiska förhållningssätt till psykoser som ISPS förmedlar.

Johan Cullberg avled den 14 juni 2022 vid 88 års ålder.

Sverker Belin
Ordförande för ISPS Sverige